Produktionsinfo

Regi:

Alice Rohrwacher

Manus:

Alice Rohrwacher

Längd:

125 min

Produktionsland:

DE/IT/CH/FR

Produktionsår:

2018

Premiär i Sverige:

5 oktober 2018

Medverkande:

Adriano Tardiolo, Agnese Graziani, Luca Chikovani, Alba Rohrwacher, Sergi López, Tommaso Ragno, Natalino Balasso, Nicoletta Braschi

Filmografi, urval

2012 Corpo celeste
2014 9×10 Novanta
2014 Le meraviglie
2015 De Djess
2018 Lazzaro felice

Om filmen

Minnet av den här italienska filmen, skapad av Alice Rorhwacher, kan försätta åskådaren i samma sinnestillstånd som titelfiguren. Den är udda, folkloristisk och upphäver naturlagarna, tänjer på både tidens och rummets ramar.

Dramat utspelar sig i en lantlig miljö där den unge Lazzaro jobbar på en tobaksodling som ägs av en överklassfamilj med den onda Markisinnan Alfonsina De Luna i spetsen. Arbetsförhållandena är vedervärdiga, arbetarna är i princip livegna, och avskurna från resten av samhället, vilket är en förutsättning för att de ska acceptera rådande omständigheter.

Kristusfiguren Lazzaro, som är stöpt i hundraprocentig godhet, blir vän med Markisinnans bortskämde son och när den sistnämnde arrangerar sin egen kidnappning får det konsekvenser som leder Lazzaro och oss ut på en omtumlande och högst egenartad tripp.

Humanistisk, tidlöst, en omfamning av dåtiden (i tema och rent tekniskt med 16-millimetersfilm) och samtidigt en allegori över maktmissbrukets och korruptionens Italien.

Filmmakaren har här skapat en anakronistisk bubbla, som tillåter ett befriande fritt förhållningssätt till logik och konsekvens. Som en saga, lätt anstruken av ett socialt patos.

Om regissören

Det här är den 36 år unga Alice Rohrwachers tredje spelfilm med vilken hon vann manuspris i Cannes för denna film.

Alice Rohrwacher har glidit in lite från sidan och placerat sig på vår favoritlista över samtida europeiska filmare. Hon skriver och regisserar redan med en självklarhet och tyngd som vore hon en av de gamla auteurerna. Hennes verk för tankarna till andra latinoberättare, utan att hon för det skulle förlorar sin särart. Det är rural realism som hos Bröderna Taviani, magisk dito som hos Gabriel García Márquez och en underfundig värme som hos Ettore Scola.

Alice Rohrwacher