Här kan ni läsa om vad vi i Kristianstads Filmstudio tänker och tycker om film!

 

Rune Degerhammar

Ordförande

Film kan, som en syntes av nästan alla andra konstarter, komma nära allkonstverket. Jag kan drunkna i vemodiga filmberättelser men känner också en stor ”kärlek” till filmskapare som tänjer på gränserna och utvecklar filmkonsten såväl stilistiskt som tematiskt. Film bör utmana mitt intellekt, gärna ifrågasätta min syn på världen, estetiskt smeka mina sinnen och helst sätta mina känslor i brand – samtidigt. Jag gillar film som är sensuell i begreppets vidaste bemärkelse, gärna med en poetisk ton men utan att väja för tillvarons och människans komplexitet. Jag har varit Filmstudions ordförande sen 2006. Min drivkraft är att vi ska försöka vara ett alternativ till rent kommersiell film och låta tusen ”artmovies” blomma, brinna!
Ogillar: underhållningsvåld.
Filmer som jag sett några gånger och kan se om är En alldeles särskild dag av Ettore Scola, Stanley Kubricks Eyes Wide Shut, Alain Robbe-Grillets L’immortelle.
Regissörer som jag återvänder till: Pasolini, Jane Campion, inte minst för att hon vågade göra den nedsablade In the Cut, Claire Denis, Julie Taymor, Ingmar Bergman, Andrea Arnold, Kubrick och Paul Thomas Anderson

Tomas Lidbeck

Vice ordförande

Den franske regissören Jean-Luc Godard lär ha sagt ”fotografi är sanning och film är sanning 24 gånger per sekund.” Han kunde naturligtvis lika gärna ha sagt att film är lögn och förbannad dikt 24 gånger per sekund. Han sade också att film är det vackraste bedrägeriet i världen.

Film är nog det mest förföriska mediet som finns, ett faktum som borde stämma till eftertanke. Jag blir inte sällan extra kritisk till filmer från Hollywood men låter mig gärna förföras på franska, danska, tyska, ryska, polska, japanska, koreanska eller italienska. Eller på svenska. Vet man bara om när man blir förförd är det ok. Tittar gärna på filmer från delar av världen där man inte har renodlat bildspråket till konventioner. Samtidigt som jag kan koppla av med någon serie på Netflix eller HBO. När jag flyttade till Kristianstad 2009 blev Filmstudion ett givet vattenhål. För film är ju såklart bäst på bio.

Några absoluta favoriter:
Jules & Jim, François Truffaut
Stalker, Andrej Tarkovskij.
Himmel över Berlin, Wim Wenders

C-G Walter

Sekreterare

Filmen har litteraturens berättelser, teaterns skådespeleri, musikens rytm. Men är en alldeles egen, underbar konstart. Den träffar, i sin bästa form, mycket direkt våra känslor och våra tankar. Film är för mig något som känslomässigt berör och som ger nya insikter om den stora och den lilla världen. Och – den estetiska upplevelsen av en fin film inte att förglömma.
Här har jag i den fantastiska filmskatten valt tre filmer som berört mig starkt. De har det gemensamt att de, på olika sätt, skildrar barns utsatthet och barns behov av kloka, modiga vuxna i sin närhet. Tyvärr finns dessa vuxna inte alltid till hands när de så väl skulle behövas. Filmerna är:
Lilja 4-ever av Lukas Moodysson
Pans labyrint av Guillermo del Toro
Fanny och Alexander av Ingmar Bergman

Hans Thorsson

Kassör

Filmer kan vara korta och fånga ett intressant ögonblick i den mänskliga historien, men de får gärna vara episka, ge en möjlighet för oss åskådare att verkligen lära känna personer, miljöer och hemligheter men framförallt väcka nyfikenheten hos oss.
Filmer kan vara realistiska och samtidigt oförutsägbara eller orealistiska och väcka känslor som består och då inte att förglömma all underbar musik som skapats för film.

Filmer som uppfyller ovan:
Betty Blue 37,2 grader på morgonen
Holy Motors
Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare.

Christina Källstrand Modig

Administratör

Det viktigaste för mig i alla konstarter – däribland filmkonsten – är att bli berörd och gärna störd. När det gäller film är själva fotot också viktigt, att estetiken tilltalar mig. Jag tycker om långa tagningar, stillastående kameror och lätt blekta färger. Jag tycker om otvunget amatörskådespeleri à la Gus van Sants Elephant (2003).

Tre filmer som berört mig mycket är:
Hedwig and the Angry Inch (John Cameron Mitchell, 2001)
Attenberg (Athina Rachel Tsangari, 2010)
Oslo, 31 augusti (Joachim Trier, 2011)

Jag tycker inte om den slentriananvändning av kvinnovåld och kvinnliga offerroller som är så vanliga i kommersiell film. Däremot är jag fascinerad över att se hur kommersiella katastroffilmer på spektakulära sätt förstör infrastruktur.

Marcus Norlin

Adjungerad

Snart kommer en text med Marcus tankar om film.

Åsa Lundgren

Trycksaks- & utskicksansvarig

Att se en film. Att få följa med till nya platser och andra tidsepoker. Att få möta människor som lever helt andra liv än mitt eget.
Genom filmen får jag möjlighet att blicka på världen ur nya perspektiv och därigenom vidga mina vyer. Mina egna föreställningar utmanas och jag ges tillfälle att reflektera och tänka nya tankar. Samtidigt ser jag i filmen hur människor oavsett var, när och hur de lever brottas med samma allmänmänskliga frågor.

Att välja ut tre favoritfilmer är omöjligt. Jag väljer istället ut tre olika filmupplevelser som var och en men på helt olika sätt betytt mycket för mig:
– The Stalker av Andrei Tarkovsky från 1979. En film som jag såg under min studietid och som berörde mig mycket den gången.
– Bergmanfilmer. Lunds studenters filmstudio hade Bergmantema under en termin på 1980-talet. På kort tid såg jag därför många av Bergmans svartvita filmer. Det var första gången som jag upplevde att film även kan vara en estetisk upplevelse och hur filmkameran/klippningen blir ett eget uttryckssätt.
– Love Actually av Richard Curtis från 2003. Jag en förkärlek för allt brittiskt; inte minst när det gäller komedier. Sedan mina barn var små har vi och goda vänner sett denna film någon gång i advent. God mat, pepparkakor, glögg, tända ljus, gemenskap och Love Actually betyder inledningen på det som är gott med advents- och juletid.

Hanna Gunnarsson

Ledamot

”Bion är de livsfegas käraste kapell” skrev Harry Martinson våren 1941. ”Där dyrkas den stora och generösa avgud som heter riskfri spänning”. (Man kan inte låta bli att undra vilken film han just hade sett den där förfärliga krigsvåren i början av fyrtiotalet!) Och visst, när tillvaron känns ohanterlig kan man fly till filmens värld för en stunds paus från livsångesten eller omvärldspolitikens elände. Och snälla Harry, inte behöver väl det vara så förkastligt? För lika väl kan vi också nästa vecka i bions mörker, tillsammans med andra, utforska okända världar, leva med i dittills otänkta livsöden, få fantastiska skönhetsupplevelser, på djupet beröras i våra känslor, få helt nya insikter som förändrar vårt tankemönster – allt det som stor konst kan ge oss. Förhoppningsvis bjuder Filmstudion sina medlemmar på det senare…
Här är några filmer som jag sett de senaste åren som berört mig och stannat kvar i sinnet:
Leviathan (2014) av Andrey Zvyagintsev visades på filmstudion häromåret. Heart of A Dog (2015) av Laurie Anderson lånades från Stadsbiblioteket. Tom Alandhs alla dokumentärfilmer om Martina, från dagis till 50-års ålder. Finns på SVTPlay. Blue Bird (2011) av Gus Van Den Berghe såg jag av en slump på SVTPlay, om två små barn som letar efter en fågel på savannen i Togo.
Alla dessa filmer är olika i ämnesval, sätt att berätta och mycket annat, men i alla bultar ett hjärta och en känsla för det djupt mänskliga som jag uppskattar.